En galnings ordbok

Jag va på en väldigt skum förfest. När jag kom dit, så ställde jag mina öl o min sprit på kylning. Vispade till en relativt vass Screwdriver. Helt plötsligt får jag den briljanta idén att hänga tvätt, han som bodde där hade dragit igång en maskin med tvätt nån timma innan.
När jag väl var klar, tyckte jag det va dags att ändra på musiken, jag är inte så förtjust i nyklassisistiska covers på tystnad.. lite metal ska väl kunna få fart på denna förfesten, tyckte jag. Sagt o gjort. Det fick fräs på festen.
Jag dansade runt i köket, som om det vore fyra plusgrader ute, drickandes min grogg.
När jag väl lugnat ner mig o satt mig i soffan, va det dags för dödsgrogg två á la George Romero style. Även denna passerade mitt lungsystem utan att hälsa på o det tycker mina lungor om. Dom gillar att transportera syre ut i kroppen, utan att bli störda av diverse felriktade vätskor.
Vid det här laget kommer det på Misfits på stereon o jag blir själaglad! Wieee hörs det från strupe o stjärt.. fast det sistnämnda kanske mer lät som pffft. Jag har inte riktigt lagt just den audiologa händelsen så djupt på minnet.
När det väl är dags för dräpargrogg tre, hittar jag mig själv med ett hängaläpputseende av Guds nåde, där sitter jag helt obrydd o kollar på en dokumentär om Karelenområdet på SVT:s kunskapskanal o finner detta intressant.
Jag bestämmer mig för att banka in missriktad kunskap i hjärnan o ivrig som en bäver, intalar jag mig att det är en valfri Die Hard-film jag tittar på, med Ärki Nåntingnånting som John McClane.
När intet trängt undan den syrligt gula vätskan i mitt glas, förstår jag hur patetisk jag måste se ut för min omvärld just nu.
Jag tittar mig runt o förstår att jag är ju patetisk. Men jag skiter'it o ut väller grunden till den sista spritepisoden för stunden.
Denna får ett abrupt slut då en viss Carro ringer o undrar om jag ska ha skjuts in till la ciudad de Gotemburgo. Det skulle jag.
Det tog inte många minuter från det att jag rest mig upp, skurit mig på överläppen, hämtat mina öl, stängt av festen för övriga festdeltagare - soffan o mina instrument, tills det att jag stod nere på trottoaren o hoppade in i en fulgul Opel o åkte till Jens för att ta upp där jag slutade.

Festandet i sig slutade som vanligt: Blött, dimmigt o ensamt.

Det är är Mange Schmidt som signar ut. Slut.