Jag va på en uppfriskande och spritvänlig (kom ihåg att er idol har en alkoholism att vårda) tillställning i lördags. Trots att jag har norra halvklotets största och världens näst största urinblåsa, det är en tjej från Namibia som har den största.. men hon har AIDS, så hon dör nog snart, va jag till slut nödgad att uppsöka den befintliga vattenklosetten.
Väl på plats, dvs picken ute o munnen i visslingsposition, såg jag en bok av Daniel Defoe. Den handlade om 10'000 skökor (läs: fnask och inte dumma, vattenlevande, mjölkproducerande bestar) och deras promiskuösa leverne, där dom ligger med barn för att kunna ha nåt att språka om på charterresorna till Jamaica.
Detta fick mig ur balans. Kisset sprutade lite roligt över badrummet och helt plötsligt insåg jag att jag inte alls stod i badrummet, utan i vardagsrummet. Det jag trodde va en toalettskål var en däckad tjej från Lerum och det som först såg ut som en Daniel Defoe-bok var balkongdörren. Festen stannade upp och nån hade mage nog och fråga va fan det va för fel på mig. Jag gjorde en undandmanöver á la Fear and loathing in Las Vegas och mumlade nånting om att jag står i toalettkön och att han borde akta sig för dinosaurien som höll på att käka upp honom, hans flickvän som satt grenslad över honom blev inte allt för glad!
När jag väl forserat upp dörren och kastat ut den vettskrämda flickan som bajsade, var det dags för mig att ta itu med mitt tydligen uppenbara problem.
Uppenbarligen va mitt problem inte så tydligt, då jag redan hade pissat. Så jag bestämde mig för att intervjua toaletten istället.
Jag - Hej jag heter Mats! Har du lust att ställa upp på en mindre intervju?
Toaletten - Ja det kan jag göra, det låter spännande.
J - Trevligt!
T - Ja det får vi hoppas.
J - Hur kom det sig att du hamnade i toalettbranchen?
T - Ja det är faktiskt lite märkligt, större delen av min släkt är ju porslinsserviser, förutom morfar Pär-Georg. Han blev dement vid 47-års ålder och firade sin 50-års dag med omskola sig till Toronto2.
J - Oj, det va ett stort steg för en mattallrik.
T - Ja, man kan tycka det.
J - Men vart hamnade denna nya stad då?
T - En bit utanför Los Angeles. Dock ska vi tillägga att han är ganska nyckfull, med demensen och allt. Jag läste i hans medlemstidning att..
J - Att..?
T - Att han ljög.
J - Ljög han? Om vadå?
T - Om sin demens. Jag tror att han glömde av att han hade demens och var tvungen att täcka över sitt misstag att operera sig till Toronto2 och därmed slippa betala restskatt på 2000:- för avdraget han försökte göra på en cykel som arbetsfordon.
J - Haha, ja det låter ju lite lustigt att göra ett avdrag på en cykel om man är en stad.
T - Haha. Jag vet.
J - Jävla CP morfar du har. Min var landskapsarkitekt och ritade Halland.
T - Och du kallar min morfar CP?
J - Men va fan snackar du om? Du är ju en jävla toalettskål som påstår att din äckliga morfar är en jävla stad?!
T - Om du ska ha den tonen vill inte jag prata med dig mer.
J - Ät skit och dö!
T - Haha.. ett toalett vs. bajsskämt. Klassiskt!
J - Jag vet, haha! Nej, men seriöst. Kan inte du bara försvinna härifrån eller nåt. Det är typ ingen som gillar dig. Så snälla, bara försvinn :)
T - Du vet att ingen kan motstå det leendet va?
J - Försvinn!!
Det va det sista den festen såg av toalettstolen. Tur var väl det, för av intervjun att döma, var han inte riktigt frisk. Ännu mer tur är att festinnehavaren jobbar som VVS-montör och fixade en ny stol idag (måndag). Han tog en stol han skulle montera i ett nybygge och sa att den va fraktskadad, så han får ut en ny nu i veckan och kan montera den stolen hemma.
Jag ljög!! OK? Jag ljög om alltihopa. Jag har aldrig varit på nån fest, aldrig intervjuat en jävla toaholk, aldrig haft en enda vän. Allt var en lögn!
Jag satt faktiskt hemma och ringde Robinson-Zubeydes telefonsvarare och lämnde ett tre timmar långt meddelande, där jag ber på mina bara knän att hon ska ta mig tillbaka och låta mig bli en väsentlig del av hennes underbara kändisliv igen!
